I Patagonien

I Patagonien

Gråsparvarna ser exakt likadana ut här som hemma. Och de låter likadant; de tjipp tjippar sig fram genom livet, här som överallt annars. Men annars finns det mycket som är annorlunda.

Ta hundarna t.ex. Det finns två sorters hundar här: de instängda och de lösspringande, till synes herrelösa. De få som är instängda är som hemma: vrålskäller och är allmänt förbannade när man går förbi på gatan. Men den stora lössläppta massan är bara lekfulla och lyckliga. De springer omkring och jagar varandra, försöker smyga på omisstänksamma duvor och är lika glada när de misslyckas gång på gång för att duvorna flyger iväg, leker med bollar, nojsar som det faller sig, nosar varann hämningslöst både fram- och bakledes. Och många av dem ligger bara lugnt och mediterar, troligen under totalt avslappat ickefunderande över ingenting alls här i världen. De lössläppta är inte alls arga på mig, och jag är inte alls rädd för dem.

Men den största skillnaden mellan Patagonien och Sverige är vinden. Vinden är ständig, hela tiden pågående, ett kontinuum. Vinden utgör grundingrediens i atmosfären här i Region Última Esperanza. Det finns inga träd som vinden kan vina i, bara låga buskar. Utomhus i det väldiga, öppna landskapet finns ingenstans att ta lä. Så där vräker sig vinden hänsynslöst över en och gör en tal-, mål- och hörlös. 

Och så finns det en massa låga trähus – alla bor i låga trähus – och via dem sjunger och talar vinden oavlåtligt till en när man är inomhus. Den nynnar, viskar och viner, gnyr och ylar, susar… ständigt ständigt. Den får takplåtarna att rassla och rissla, brädorna i vägen att gnälla och gny. Med oregelbundna intervall kommer en stormby och får hela huset att ruska på sig lite grand. Till saken hör att alla patagonska hus jag vistats i har varit magnifikt otäta. Det drar. Det drar så inåtutihelviti! Ingen verkar bekymra sig särskilt mycket om detta. Man bara vrider upp den gaseldade öppna spisvärmen ett par snäpp. Går väl an nu på sommaren när det ändå är uppåt 15 grader varmt ibland, men hur ska det inte vara på vintern, undrar jag. Huvaligen… 

Men människorna då, undrar ni kanske, är inte de också annorlunda? Nja, det vet jag inte så noga. I grunden, innerst inne, är de förstås precis som vi. Till det yttre ser de mer sydamerikanska ut, typ. Men det är inget jag funderat så mycket över, jag har inte språkat med så många (min spanska är urusel). Men de jag har bytt några ord med har varit väldigt gohälliga, det kan jag säga.

Så här mot kvällen viskar vinden bara lågmält. Den liksom går och lägger sig den också. Men den kan sova samtidigt som den forsätter blåsa, så riktigt tyst blir den aldrig. 

– Gonatt då vinden. Vi ses i morgon.

P.S. Ytterligare ett märkligt och exotiskt drag: Den elektriska belysningen i de airbnb-rum jag hittills huserat i här är rent löjeväckande dålig. Allt som finns: 1 st naken glödlampa i taket. Det går inte att läsa sig till sömns. Gonatt lik förbannat. D.S.

P.S.2 Här ska ni få se några typiska trähus i Puerto Natales:

Här bor jag.

Utsikt åt höger från min balkong

Utsikt rakt fram. Ja några mindre träd finns det ju i stan. Det blåser, som sagt. 

Utsikt åt vänster