Inlägg

Avslutningsvis: Varför har jag utsatt mig för detta?

Bild
Varför har jag utsatt mig för detta? (10 feb - 12 feb) Hemma igen. Så då kan det vara dags att ställa sig några frågor: Varför har jag utsatt mig för detta? Svar: För att bilda mig i vid mening, för att kunna se saker och ting ur nya perspektiv, dra slutsatser, se sammanhang (och se kaos där det inte finns något sammanhang). Har jag haft det bra? Svar: Ja, jag har haft det bra – och dåligt ibland (magsjukedygnet, cykelpunkteringen, m.m., m.m.). (Det går inte att njuta och ha det oavbrutet bra i 33 dagar. I så fall reser man inte, den saken är klar.) Vad gjorde störst intryck? Svar: Falklandsöarna, och där inte minst albatrosserna och pingvinerna förstås. En väldigt viktig sak med f-öarna är att förhållandet människor-vilda djur är omvänt mot resten av världen; de vilda djuren är många fler än människorna i de falkliga länderna.     Patagonien var också fascinerande, medan jag är något mer kluven till min tid på Rapa Nui: fantastisk, världsunik kulturhistoria, men även delvi

Rapa Nui Moai: Tongariki, Anakena

Bild
Rapa Nui Moai: Tongariki, Anakena Tongariki  Två kompisar blickar mot solnedgången vid equinox (vår- och höstdagjämning). Det här egendomliga mössmodet påminner mig om när alla killarna i klassen (åk 4) plötsligt skulle ha en sorts omvända blomkrukor på huvudet (jag behöll dock min stickade filmössa vill jag minnas). Rano Raraku i bakgrunden, stenbrottet där stenstoderna höggs ut ur klippan. Så långt har just den här alltså transporterats på något sätt. Jämför storlekarna...  Anakena Hästar strövar överallt omkring på ön. Mitt på ön finns inga stenstoder, men mycket grönt gräs och molnskuggor...

Rapa Nui Moai: Rano Raraku

Bild
Rapa Nui Moai: Rano Raraku Jag tog mig cyklande från Hanga Roa till Rano Raraku, en sträcka på drygt 15 km. Det var kämpigt, verkligen. Det var säkert över 40 grader i solen, och nån skugga fanns inte. Men det var värt besväret, i högsta grad. För Rano Raraku kan inte undgå att beröra en. Hur kunde de... hugga ut dessa jättar i ett stycke (de flesta är nog 4-5 meter höga, de största upp till 10 m; väger flera ton), för 1000 år sen, hur förflytta dem....? Många teorier finns, men mysteriet kvarstår ändock.      Jättarna ligger och står överallt på sluttningen av det gamla stenbrottet, en del djupt nedsjunkna i marken. Man får intrycket av att verksamheten övergetts i hast av någon anledning. Allt har lämnats vind för våg; det är som om ögonblicket frusits den där gången för hundratals år sen. Vad var det som hände?     Allra mest rörd och vördnadsfull blir jag lustigt nog av att betrakta figurerna bakifrån. Människor avbildade bakifrån, som blickar ut mot ett avlägset fjärran (aj aj

Rapa Nuisk morgonbetraktelse

Bild
Morgonbetraktelse (8 feb) Det är en ovanlig morgon på Rapa Nui. Det är stilla, ingen vind förmärks, i varje fall inte här på Residencial Vaianny, där jag ligger i min säng och kurar morgon. Så här tidigt, klockan är bara sex, har inte trafiken kommit igång. Inte för att den är så superintensiv ens mitt på dagen, stan har trots allt bara 4-5000 invånare, plus turister. Men många bilar är gamla och för mycket oväsen, och så har vi ju ”enstånkorna”, de encylindriga motorcyklarna, som utsöndrar oproportionerligt mycket ljudföroreningar med tanke på sin ringa motorstorlek. Men nu när trafiken är frånvarande hörs i stället havets grundbordunton, ackompanjerande allt på ön, en förutsättning för allt här på Rapa Nui. (Kontinenterna är ingenting, havet är allt…) Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare under mina fyra dagar här, men naturligtvis har det funnits där hela tiden, oberoende av vad jag eller andra människor har lagt märke till. Solorösterna i havets grundtonskonse