Rapa Nui Moai: Rano Raraku

Rapa Nui Moai: Rano Raraku

Jag tog mig cyklande från Hanga Roa till Rano Raraku, en sträcka på drygt 15 km. Det var kämpigt, verkligen. Det var säkert över 40 grader i solen, och nån skugga fanns inte. Men det var värt besväret, i högsta grad. För Rano Raraku kan inte undgå att beröra en. Hur kunde de... hugga ut dessa jättar i ett stycke (de flesta är nog 4-5 meter höga, de största upp till 10 m; väger flera ton), för 1000 år sen, hur förflytta dem....? Många teorier finns, men mysteriet kvarstår ändock.
     Jättarna ligger och står överallt på sluttningen av det gamla stenbrottet, en del djupt nedsjunkna i marken. Man får intrycket av att verksamheten övergetts i hast av någon anledning. Allt har lämnats vind för våg; det är som om ögonblicket frusits den där gången för hundratals år sen. Vad var det som hände?
    Allra mest rörd och vördnadsfull blir jag lustigt nog av att betrakta figurerna bakifrån. Människor avbildade bakifrån, som blickar ut mot ett avlägset fjärran (aj aj aj, tautologi, fjärran är alltid avlägset) griper mig... vet inte riktigt varför. Men det är något romantiskt över detta perspektiv... tänker t.ex. på den tyske romantiske målaren Caspar David Friedrich, en av mina favoriter, som ofta gjorde sådana bilder.
     Oerhört givande promenad i f.d. stenbrottet Rano Raraku alltså. Fotograferar, glömmer tid och rum. Känner mig upplyft, känner historiens vingsus.
     Ännu lyckligare blir jag vid upptäckten att jag kan köpa en flaska vatten till – kallt dessutom! –vid parkeringen. Mitt medhavda vatten är på upphällningen i hettan, nämligen.
     Nöjd och belåten återkommer jag till min cykel, beredd att kasta mig ut i solen och ta mig tillbaka till Hanga Roa. Men va fa....??!!! BAKDÄCKET ÄR HELT TOMT!!! ÅÅÅ NEJ!!!
     Vad gör jag nu? Hur ska jag komma hem? Här finns bara turister i sina hyrbilar och små turbussar  – de lär inte vara sugna på nåt extra besvär, inte särskilt pigga på att prångla in en skitig cykel i baksätet... River fram papperet med hyreskontraktet, försöker ringa. Men min telefon har fem procent batteri kvar och ingen täckning; kommer inte fram. Vacklar in på kafét intill, förklarar mitt nödläge på bruten spansk-engelska. En vänlig man, servitör på kafét, kan inte motstå mina hundlikt bedjande ögon utan förbarmar sig över mig, går med mig ut och ringer hyrfirmans nummer på sin egen telefon. Även han har dålig täckning, får försöka ett tiotal gånger innan han kommer fram. Förklarar läget på smattrande spanska, ger telefonen till mig, jag får tala med någon som kan engelska.
     Jo, vi kan komma och hämta dig, säger rösten, men det kommer att kosta dig 50.000 pesos (ca 700 spänn). But it's not my fault! skriker jag. Nä nä, men det preciseras i kontraktet vad som gäller i såna här lägen. Jag tystnar nån sekund, tvekar. Ska vi hämta dig eller inte? undrar mannen i andra änden. Ja ja, kom hit för guds skull! utbrister jag. När kan ni komma ungefär? Om 40 minuter, blir svaret.
     När två timmar gått har ingen hjälp synts till. Jag får min vän servitören att ringa igen. Vad då? Vilken cykel? Var nånstans? En ny person som inte vet ett dugg om saken.
     Suck... What now?
     Jo, min nyfunne vän i nöden snackar med en gammal mysgubbe som säljer souvenirer på platsen, som just ska packa ihop och åka hem. Han har en pickup-bil med litet flak dessutom... Kan han ta med mig och min cykel? Jojomen, det kan han, för 10.000 pesos bara (dryg hundring).
     Och så blir det. Rörd tackar jag min välgörare och artighetskonverserar på spanska med den gamle farbrorn när vi finåker tillbaka till Hanga Roa.
     Går direkt till firman där jag hyrt cykeln och är kontrollerat förbannad. De har ändrat attityd, lustigt nog, är beklagande och ursäktande, erbjuder mig gratis cykelhyra nästa dag som kompensation för min olycka, alternativt rabatt på motorcykel- eller bilhyra. Under över alla under.

P.S. Hyrde bil till rabatterat pris av samma firma nästa dag. Den gick bra till en början, men betedde sig sen helt plötsligt som en astmasjuk malariapatient med hög feber när jag skulle ta mig över öns högt belägna centrala delar. Orkade precis... Frisknade sen till igen... Men jag lämnade tillbaka den i förtid och sa ingenting om nånting. Vill aldrig mer hyra några fordon ö.h.t. D.S.

















Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

The Penguin Shower

Alan Shearer never sheared any sheep

Rookery Inn