Påskön, en turistfälla?

Påskön, en turistfälla? (3 feb - 9 feb)

Nej, så långt vill jag inte gå. Jag vill inte kalla Påskön en turistfälla, alltså en plats där man får känslan av att allt bara är uppbyggt på att locka av turisterna så mycket pengar som möjligt. Där allt som visas upp är en glassig show, ett ytligt skådespel, ett geschäft helt enkelt; ingenting som har någon djupare förankring hos lokalinvånarna annat än som ett sätt att få in pengar till mat och hyra osv. 

Jag minns en gång för längesen, tror det var 1965 närmare bestämt. Jag var, blott 15 vårar ung, i Kufstein, Österrike för första gången, bl.a. för att träffa min svågers släkt. En kväll bevittnade jag och mina föräldrar av en riktig s.k. tirolerisk kulturkväll. Det var joddling och cittraspel, det var schuhplattler, dvs. ett slags stepdans där man förutom fötterna också använder händerna för att klatscha på skorna och, inte minst, på läderhosorna man bär om man är man. Kvinnorna bär dirndlkleid med generös barmexponering. Jag tyckte den där kvällen var fantastisk då, men så här 54 år senare tänker jag att det var ett ganska simpelt skådespel för turisterna; framfört med oerhört gott humör visserligen, men det fanns inget djup i det hela.

Men vad har detta med här på Påskön att göra? Jo, här firas just nu den årliga Tapati Rapa Nui-festivalen. Det är en orgie i inhemsk kultur som pågår i 14 dagar. Det är tävlingar i sång, dans, traditionella klädedräkter, kanotrodd, kaikai (va fan det nu är för nåt), osv. osv.

Men ok, det är ändå i mångt och mycket väldigt annorlunda mot den gången i Österrike för länge sen: Här verkar verkligen alla (väldigt många i alla fall) vara engagerade, alltså även Rapa Nui-borna själva. Visst, varenda turist som finns på ön för ögonblicket går naturligtvis ner till festivalområdet på kvällen. Uppträdandena börjar 21.45, när den jobbiga solen äntligen har gått ner. Massor med folk, folkfest! (Jämför torsdagssommarkvällarna i Borås med sina folkligtfestligtfullspikade gratismainstreamartistuppträdanden). Det är väl kanske hälften hälften, turister och lokalbefolkning. Nä, förresten, jag tror rapa nuiarna är i majoritet.

Jag går också dit, första kvällen jag är här. Efter att ha gått och lagt sig vid 10-tiden på kvällen på f-öarna, trött av all den friska luften, ska man här nu plötsligt vara uppe till midnatt förstår jag. För det börjar knappast klockan tio, som det är sagt. Det är en massa tjat av två folkdräktsklädda konferencierer; en pratar spanska, den andre rapa nui, alltså det gamla ursprungliga polynesiska språket. Jag förstår bara fragment av spanskan (knappt) och ingenting av rapa nuiskan, så jag väntar hela tiden på att det ska börja… Det dröjer och dröjer… Till sist dyker det upp en massa dansare på scen, musiken spelar och dansarna dansar och sjunger. Färgsprakande dräkter, kvinnorna är ju mycket lättklädda så där finns åtminstone nåt vackert att titta på. Ja det är underbart vackert alltihop! Utspelas dessutom bara ett stenkast från Stilla Havet, vars bränningar ackompanjerar skådespelet.

Det grillas överallt, ligger ett os av grillrök över festplatsen. Men jag är tveksam till att äta nåt sånt, har magsjukan i Santiago i färskt minne. Försöker fota lite, men det går inget vidare. Ljusförhållandena är mycket knepiga, och så har ju jag helt fel kamera och lins för ändamålet; utrustningen är alldeles för stor och iögonenfallande. Nä, en spegellös systemkamera (kamera som man kan byta objektiv på) skulle man ha när man ska streetfota; mycket mindre, lättare och smidigare.

Vid ett annat tillfälle stötte jag av en slump på en annan yttring av ursprunglig kultur, ingående i Tapati-festivalen: Haka Pei Banana Trunk Race. Det rör sig om en löparstafett, där stafettpinnen förvandlats till två supertunga banansäckar som löparna bär som ett ok över axlarna. Hade inte min riktiga kamera med mig, men fick några bilder med mobilen (se nedan).

Måste man älska såna här ursprungsfolkliga manifestationer? Jo, anar jag i min simpla själ att det måste man, som turist. Den politiskt korrekta inställningen är att det är så fint, så ursprungligt, så äkta, så färggrant, så gammalt och vist och klokt i motsats till vårt simpla västerländska materialistiska leverne. Här har vi något att lära… Som vi förstås sen glömmer direkt när vi åker hem till vår egen bekvämlighet igen.

Nä, jag tycker inte det är speciellt häftigt det här. Det är tråkigt! Tråkigt för att det tar en sån fruktansvärd tid innan det sätter igång. Jag vill egentligen gå och lägga mig, men tänker att jag måste väl ändå… när jag nu är här…

Jag gillar inte folkfester. Undviker sorgfälligt att gå ner på stan på sommartorsdagarna i Borås. Helst inte fler än några få goda vänner omkring en. Gärna ensam stundtals. 0-5 pers, toppen, 5-10, går fint, 10-20, nja, nu börjar det bli lite jobbigt, > 20, meningslöst.

Så vad gör jag här? frågar jag mig.

Musiken är svängig men monoton, otroligt repetitiv. Men ok, sån är ju folkmusiken i många delar av världen. Men det kan inte hjälpas, jag blir lite uttråkad efter ett tag.

Jag förstår inte, är inte inne i det här, självklart inte. Brukar säga att jag gillar världsmusik. Men det är inte sant. Jag gillar vissa sorters världsmusik, eller hellre: folkmusik, som jag har fått lite fördjupad känsla för, t.ex. irländsk musik. Finns massor med musik från olika kulturer som är mig främmande och likgiltig.

Missförstå mig rätt: Det är naturligtvis alldeles utmärkt bra att befolkningen här på Rapa Nui är stolta över sin kultur och vill bevara den. Men det är inget jag är särskilt engagerad i. Jag har bara varit här i tre dagar och vet inte ett dugg om saken egentligen. 

Jag gläder mig åt vad som åtminstone ytligt sett ser ut att vara ett någorlunda välmående samhälle. Det är härligt att se att så många Rapa Nui-bor med liv och lust lever med i sin festival.  
    Och som sagt, jag vill inte kalla Påskön för en turistfälla.
    Jag vill kalla Påskön för Rapa Nui.