The Day of the Albatross

The Day of the Albatross (25 jan)

Ett spektakulärt ställe på Saunders Island går under namnet The Neck. Det är lätt att förstå varför (se bild). Det handlar om ett smalt näs som förbinder två delar av ön. Alldeles i närheten häckar ett antal av öns 17.000 par svartbrynade albatrosser. Det var en stor högtid för mig att komma dem nära, och fotografera dem. Fleetwood Macs gamla låt Albatross, med Peter Greens ljuvliga gitarr, ringde hela tiden i mitt huvud, det är en av de mest kongeniala tonmålningar jag vet. Fast den beskriver snarare den ensamma albatrossens cirkumpolära glidflykt över södra halvklotets oceaner, inte lika väl den något mer stressade tillvaron på häckplatsen. Glidflykt, att ta sig fram, att lugnt tillryggalägga omätliga avstånd över oändliga havsvidder utan ett enda vingslag i 20 sekundmeters motvind – inga problem om man är albatross. Och de unga fåglarna går inte iland för att häcka förrän efter flera år ute till havs.

Ok, jag vet att jag lagt ut min albatross-dikt i en tidigare reseblogg. Men det ger jag fan i, jag tycker den är bra, nämligen. Vi kan ta den på engelska den här gången:

Albatross measuring the width of the ocean

with wayless, timeless measure.

Gliding effortlessly

head on to the headwind,

the roaring, howling.

Coming from Cape Horn in the far west,

in lazy spirals on his way

towards stormembraced Cape Horn in the east.

Circles around the southern pole

in the roaring forties,

coming from nowhere,

going anywhere.

Nudges Easter Island,

makes a detour to Tristan da Cunha.

Looking with neutral eyes

at the rock of its own birth.

Passes without effort

the Maquarie threshold.

Crosses without awe

the South Pole Basin.

Unconditionally, willinglessly

resting on its wings

where the wind wants to go

or not wants to go.

Resting…

Solely the one who has understood

how to convert living into beautiful art

rests resistanceless 

head on to the headwind.

The Neck 

Jag kungen är över alla här...

I lika hög grad som de vuxna fåglarna är fulländat vackra är ungarna anskrämligt fula.

Den som hade en sån näbb ändå... Lägg märke till saltutsöndringshålen. Albatrossen, liksom alla havslevande fåglar (pelagiska) dricker saltvatten, utsöndrar sedan med hjälp av en körtel saltet genom hålen i näbben.

I hård vind är albatrosserna fantastiska flygare; i stiltje kan de nästan inte flyga alls. 

Albatrossparet håller ihop hela livet. Eller rättare sagt, de håller ihop gång på gång under de månader de föder upp sin unge. Däremellan lever de det fria singellivet över södra oceanerna; de större arterna häckar bara vartannat år.

Sådana här parceremonier förekommer hela tiden; det gäller att vårda förhållandet, att kommunicera. Detta verkar vara en variant av "Se mig / lukta mig i mitt friska gap." Slags andedräktskoll antagligen.

Det är riktigt riktigt gött att bli näbbplockad i huvet av sin käresta, det ser man tydligt.