Rookery Inn

Rookery Inn (27-31 jan)

Idag är det min näst sista dag på the Rookery. Kom hit i söndags, idag är det onsdag 30 januari, i morgon ska jag bli hämtad med Suzans Landrover och sen flyga tillbaka till Stanley, är det meningen. 

Rookery Inn är ett totalt ensligt beläget litet hus nära havet på Saunders Island, 10 km från The Settlement, mest off road driving. Här finns en gasspis, ett kylskåp, köksattiraljer, två tvåbäddsrum, en toalett med dusch. Man måste ha med sig all mat och dryck hit, laga maten själv. 

Det är ett fantastiskt ställe. När man stiger ut på trappen på morgonen hör man havet, bara 150 meter bort. Falklandstrastar som häckat i närheten, med halvvuxna ungar, och små Grey-faced Ground Tyrants hälsar gomorron; de är lika nyfikna på mig som jag på dem. Det gäller för övrigt många av de flesta fåglar här: om de inte är alltid är direkt nyfikna på människor, så är de i alla fall inte rädda för oss. Det känns härligt och märkligt.

Den vanligaste fågeln, alla kategorier, här är svartbrynad albatross! Otroligt häftigt! De häckar längs en lång lång sträcka av kusten västerut. De är mycket orädda, inga problem att komma på någon eller några meters avstånd. Närmare vill man ju inte gå, av etiska skäl.

En sen eftermiddag bestämde jag mig för att bestiga berget som loomar över stugan. Det var ett sånt där berg med rundad topp som man näst intill aldrig når; man tror man är nästan uppe, bara en bit till – bara för att upptäcka att när men kommit upp till det där som man trodde var toppen upptäcker man en ny topp som är lite högre… etc. etc. etc. Jobbigt. Dessutom blåste det där upp som om Zeke Varg själv var lös (ni vet, han som alltid försökte blåsa omkull de tre grisarnas hus).

Men å andra sidan upptäckte jag några exemplar av vanilla daisy (vilket härligt namn, va). Och så var det utsikt och långa kvällsskuggor. Det var värt besväret.

Vädret har varit vindsoligt nästan alla mina fyra dagar här. Regnade och haglade i natt, men annars sol och hård vind från SV, V eller NV.

Jag har inte varit ensam hela tiden här i Rookery Inn; en kvinna från Nya Zeeland, två kvinnor, en brittiska och en australiensiska, som skulle vidare till Antarktis, och nu en kille från nordvästra Kanada. Samlevnaden går fint, enligt mottot (från låttext av Paul Simon):

- Hey, I don’t know you…

- That’s all right. I don’t know you too.

Här är det nya, fina huset jag bodde i.

Här är det gamla huset som jag var glad att jag inte bodde i.

Här är de båda tillsammans, så ni kan se hur ensligt och fint de ligger.

Här är resterna av en ännu äldre bosättning.

Fint inuti, eller hur? (nya huset)

Här är han som huserade i huset.

Utsikt utanför huset (alt. genom fönstret)

Här är som det såg ut om man gick åt ena hållet från huset.

Här är som det såg ut om man gick åt andra hållet från huset.

Här är en av dom som inte bor i huset utan bygger egna bon.

Här är en unge till dom som bygger egna bon, i boet.

Så här såg det ut lite längre ifrån huset på ena hållet.

Och den sandstranden tyckte gentoopingvinerna om.

Upp på berget. Ser ni det nya och det gamla huset snett ner till vänster?

Vanilla Daisy 

Det blåser på toppen, det kan jag intyga. Även om det inte syns på den här bilden.

Jo, så fint kan det se ut när det ser ut som bäst.