Femhundars Airbnb

Airbnb med fem hundar (2-3 feb, 9-11 feb)

Jo, jag skulle vilja berätta om hur det kan gå när inte haspen är på, dvs. när man exempelvis har bokat ett airbnb-boende i stället för det där svindyra, skittråkiga flygplatshotellet. Jag visste på förhand att jag skulle landa rätt sent i Santiago på återresan från Falkland, och sen flyga till Rapa Nui/Påskön relativt tidigt nästa dag. Av denna anledning valde jag ett airbnb-alternativ nära flygplatsen, trots att innehaverskan rakt och ärligt talade om på airbnb:s hemsida att hon hade fem (!) hundar. 

Jag är lite smårädd för perrrrrros ända sen barndomen, då jag var med farsan och körde dricka och tvingades gå in i alla möjliga hus med alla möjliga och omöjliga hundar. Minns den gången vi blivit inbjudna på kaffe och det bara ett par meter ifrån oss låg en total jätte till hundvilddjur, säkert minst två meter hög, med väldiga dreglande käftar. Med ojämna mellanrum vräkte han sig med all kraft mot oss vid kaffebordet, vilt skällande och morrande. Hindrades endast av en tjock länk som han var bunden med att nå fram till oss och käka upp oss i ett nafs.

Förr i tiden, när jag var så där halv-ung och lite känslig, hade jag också svårt att sova under olika former av oväsen, t.ex. hund-gnäll/morr/gläfs/skall. Nu är jag gammal nog att för det mesta åtminstone somna gott relativt oberoende av störningar. Sen sover jag ett sex-tal timmar, med smärre avbrott. Och nu låg ju hundrummet faktiskt relativt nära flygplatsen och kostade en bråkdel av det där sterila flygplatshotellet. Då kan man ta en taxi dit relativt billigt, tänkte snåla lilla jag, och sen får man väl visa sitt mod genom att utsätta sig för det man är rädd för? Man är väl en man!

Nåväl, jag lyckades kontakta Lyli (som min värdinna hette) två dagar innan resan från Falkland till Santiago; skrev att jag skulle bli en timme senare än beräknat, närmare 22.30 än 21.30, enligt den info jag fått från reseföretag och flygbolag. Inga problem, svarade Lyli, då slipper jag be en vän om hjälp med mottagningen, eftersom jag kommer hem sent den kvällen. 

Det visade sig emellertid att planet inte blev riktigt så mycket försenat som det var sagt. Och det hampade sig så att jag godkände en taxichaufför redan i kön på väg ut från väskbandet på flygplatsen i Santiago. Snackade lite med honom, han verkade pålitlig. Fast han visade mig en skylt där man kunde utläsa att deras minimiavgift var 15.000 pesos (ca 200 kr) , hur kort resan än var, och det var ju mindre bra. Men man är inte så nogräknad med allt när det är sent på kvällen och man är trött efter lång flygning, när det kryllar av svettiga människor runt omkring en som alla vill ha tag på en taxi. Då vill man gärna till tryggheten, dvs. sitt boende, så snart som möjligt.

Ok, packade in mina saker i bilen, och inom en kvart, tjugo minuter var vi framme; klockan var nu ca tio på kvällen. Det rörde sig om liten gata i Pudahuel, en av Santiagos förorter och det rätta gatunumret var svårt att hitta i mörkret, men den mycket vänlige chauffören hjälpte mig. Ett problem var dock att alla husen var omgärdade av höga järnstaket, typ gated communities. De gick inte att komma in utan att en boende släppte in en. En grannkvinna gick och grejade i trädgården i mörkret. Quizas prejuntar…? mumlade jag tveksamt, kanske borde fråga…?  Och det gjorde chauffören på smattrande spanska (min spanska är inte lika smattrande, så därför så…). Visade sig att grannkvinnan Aida (namnet fick jag veta senare) kände Lyli och hade hennes nummer. Aida ringde upp, och jag fick prata med Lyli, på engelska. Lyli var väldigt ledsen att hon var sen, och jag sa att det ju var jag som ”lurats” genom att anlända tidigare i stället för senare. Lyli sa att hon skulle komma hem om max en halvtimme. Jag kunde kanske tillbringa väntetiden i Aidas hus om jag ville?

Så blev det. Jag fick följa med denna okända äldre kvinna in i hennes stökiga nedre medelklasshem. Hon bjöd på cocacola med kex, och vi förde ett stapplande samtal (p.g.a. min usla spanska). This was in fact my proudest Spanish hour! – jag har nog aldrig talat så mycket spanska på en gång. Det var helt enkelt nödvändigt att säga nåt, vi kunde inte bara sitta där och glo på varann.

Jag var svettig och hungrig och desperat koncentrerad på att hitta de få spanska ord som fanns lagrade i mitt magra cerebrala spansklexikon. Det var jobbigt, men ganska spännandetrevligt ändå. Och en viss kommunikation uppstod ändå med hjälp av ömsesidig välvillig inställning; om väder och vind, barn och barnbarn, Sverige och Chile, m.m., .m.m.

Så kom Lyli hem, tillsammans med en väninna, och nu gällde det att klara hundarna… Nja, vänta lite, Lyli hade hänsynsfullt nog stängt in dem (vilt skällande och ylande) i ett annat rum så jag kunde installera mig ifred. Helt ok rum, men ingen luftkonditionering förstås; säkert fortfarande 25-30 grader varmt. När jag frågade om det fanns något enkelt matställe i närheten så: jodå, visst, kines-take away på fem minuters gångavstånd. Lyli och hennes väninna gick med mig dit, väntade medan maten lagades till, följde mig tillbaka. Kände mig hedrad och trygg: med dubbel kvinnlig livvakt genom Santiagos förorter; jo jag tackar jag…

Nu kunde inte hundmötet skjutas upp längre. Håll matplastpåsen högt i luften, för Theo (en av doggisarna) är specialist på att nafsa åt sig allt ätbart! Oj oj oj…tänk om han kommer fram till att jag är ätbar… Ok, upp med grinden, in i helvetet, ett fruktansvärt oväsen när fem små ettriga terrier skäller vilt och hoppar omkring överallt. Jag stålsätter mig, stammar små patetiska gullegullesaker till hundjävlarna och rör mig lugnt som om jag hade hjärtfel. Står där med matplastpåsen högt i luften, som ett orubbligt, svenskt pelarhelgon på fel plats i livet.

Men ganska snart lugnar sig de små liven och jag kan sätta mig i trädgården och äta min första riktiga mat sen frukost. Lite stressat är det dock fortfarande, eftersom de små gullepluttarna på olika vis försöker få mig att inse rimligheten i att de åtminstone får dela min kinesmat med mig (se bilder). 

Klockan är nu närmare elva på kvällen. Lyli far iväg för att hämta sina döttrar som varit på party, och jag är ensam med hundarna. Går fint nu, jag pratar svenska med dem men klappar dem försiktigtvis inte (fast en av dem slickar mig socialt på handen). Duschar av mig rese- och ångestsvetten… skönt skönt…

Lyli kommer hem, jag hälsar på döttrarna. Alla är vi goda, enkla människor i den lilla världen.

Drar mig tillbaka till mitt rum. För första gången på två veckor har jag perfekt fungerande wifi. Kollar mail och whats app, lägger till och med ut ett tidigare förberett inslag på bloggen. Sätter klockan på sex, lägger mig. 

Jorden har snurrat runt solen och hunnit till en position vi med mänskotidsmått kallar ett på natten, just här i utkanterna av Santiago de Chile, just nu när jag går och… nåja, så långt till sängen är det inte så jag behöver gå, jag snarare står och lägger mig.

     Somnar som ett skott.

Bilderna nedan är tagna med telefonen, därav den något bristfälliga kvaliteten:

Den här länken hoppas jag leder till en ljudillustration från de vilda fem:
https://www.dropbox.com/s/njfvet1rp5lvcot/20190211%20114201.m4a?dl=0

Lyli disciplinerar de vilda fem med ett kex: Theo, Arturo, Atenea, Leon och lilla Minki sitter (nästan) fint.

Det är INTE RÄTTVIST att bara J.T. Larsson får äta kinesmat!

Instämmer med föregående skällare.

Men om man ser riktigt bedjande ut så kanske...

Kom igen nu, din bortskämde svensk! Du BEHÖVER INTE MER MAT NU!

Du kan väl åtminstone dela med dig... var sjysst nu...

Men egentligen är dom ju små gullepluttar alla fem, åtminstone den här (tror det är Arturo). Matte får en välförtjänt puss på kinden.

Låset in till mitt rum har försvunnit av okänd anledning. Kvar finns bara ett existentiellt runt hål. Men lugn, ingen fara, en strumpa utgör ersättningslås (de vilda fem har därmed inte tillträde).

Mitt rum