Pingvinerna och jag

Pingvinerna och jag (20 jan)

”What curious beings they are! Truly neither fish, flesh or fowl. Without exception it is the most outlandish creature yet discovered by man. Nature keeps this ungainly child hidden away at the end of the Earth.” 

Jajomen, den som uttryckte sig så där var Herman Melville, Moby Dicks författare. Och det han talar om är förstås pingvinerna. Falkländerna må ha dåligt öl (se föregående blogginslag), men deras viner, särskilt då ping-vinerna, är helt fantastiska.

Jag hade bokat en heldagstur från Stanley till Volunteer Point, platsen för öarnas i särklass största koloni av king penguins. I skrivande stund osäker på vad de heter på svenska, chansar på kungspingvin. De är störst och vackrast av de fem pingvinarter som häckar på F-land.

Turen till Volunteer Point skulle ta 2-2,5 timmar enkel resa, fick jag veta. Hälften av sträckan är helt och hållet off road; finns ingen väg, med andra ord. Det är förbjudet för vanliga dödliga turister att köra off road här; risken att köra fast eller vilse är överhängande.

Min chaufför, med en blott tre år gammal (redan rätt ankommen) Landrover, heter Wayne. En utomordentligt trevlig prick, visar det sig – inte helt oväsentligt om man ska tillbringa många timmar tillsammans i bilen. För ja, vi är ensamma, det är bara Wayne och jag. Vilken lyx! Egen bil och privatchaufför. Wayne är en excellent driver (det har han gemensamt med Rain Man Dustin Hoffman, om ni minns); han har kört off road i decennier. Och när det är torrt, som nu, är risken att köra fast väldigt liten.

När vi kommer fram till Volunteer Point syns inga andra bilar där. Det är pingvinerna och jag, med andra ord. Wayne ger mig min packed lunch och frihet utan restriktioner: Stanna så länge du vill, säger han.

Jag börjar med att gå ner till den vidsträckta sandstranden. De syns på långt håll, the kings; står i små grupper och samtalar, promenerar värdigt fram och tillbaka, är på väg upp ur eller ut i havet, till eller från den stora kolonin som ligger en bit upp på land. Strax finner jag mig strosande parallellt med en liten grupp kungspingviner, 4-5 stycken. Först får jag intrycket att de inte gillar mig nå vidare, för när jag ändrar riktning mot dem med kameran i högsta hugg, då ändrar de också riktning, så att avståndet hela tiden är 4-5 meter. Men då jag går ner på knä för att få bättre bildperspektiv kommer de plötsligt gående rakt emot mig! Jag måste då backa med min telelins för att få vettiga bilder. Usch! Känner mig så osocial – de verkar mer intresserade av att umgås med mig än omvänt. Det är den där förbannade kamerans fel, tvånget att ta bra bilder.

Lite skäms jag över detta, men mest är jag lycklig, riktigt lycklig för en stund. Tänk, ensam på en solig sandstrand på Falklandsöarna med dessa ”the most outlandish creatures yet discovered by man”…

King penguins