Tough Nights and Days at Saunders Settlement (24-27 jan)
En hel vecka av min tid i Falklanden skulle tillbringas på Saunders Island. Jag flyghoppade från Pebble till Saunders på en halvtimme. Där möttes jag vid landningsremsan (vad blir airstrip på svenska?) av Suzan och David Pole-Evans, som faktiskt äger hela ön, sen många år. Befolkningen på Saunders består sommartid av 7 vilsna själar, vintertid minskar antalet till 5. Men det finns 6.200 får och 17.000 par svartbrynade albatrosser.
Tillsammans med mig anlände också fyra kartonger med mina mealpacks, packade av International Tours & Travels i Stanley, som organiserat min resa här på öarna. För nu är det self-catering som gäller, ingen lyx nu inte.
Jag tillbringade tre nätter i the Settlement, ensam i ett hus med en jäkla massa rum: kök, matsal, lounge och ett antal sovrum. Allt fungerade som det skulle i köket, och jag är ju som alla vet en rackabajsare på att laga mat, så mathållningen var inga problem. Men det enda rum som höll värmen någorlunda var loungen. Alla andra rum var otäta och kyliga, kunde inte hålla den ständiga 10-15-sekundmetersvästvinden ute. Det var dragigt som fan. Temperaturen ute var kanske 12-13 grader dagtid, 6-7 grader nattetid. Så jag la mig med kläderna på minst två av de tre nätterna på settlementet. Ruggigt var ordet, sa Bull.
Själva bosättningen fick mig att associera till den rostanlupna ryska f.d. ishavsflottan i Murmansk, eller filmen Leviathan som utspelar sig i samma område, om ni har sett den. Från mitt fönster kunde jag se sisådär 7 traktorer, 3 frontlastare, 1 liten lastbil, plus ett antal oidentifierbara maskiner. Alla rostande, i olika stadier av förfall. Landrovers och andra fyrhjulsdrivna fordon en masse, bebodda hus och ruttnande ruckel, ett om inte otal så åtminstone antal containrar med gåtfullt ändamål och syfte. Det fanns en ”shop”, inrymd i en containerliknande byggnad, utan fönster eller kännetecken på att det faktiskt är en affär. Bara en sån sak. Men jag köpte tre flaskor vin där för sju pund styck.
Och så känner man sig smått hotad av alltför många striated caracaras. Det är vafansomhelstätande rovfåglar som inte är det minsta rädda för människor, snarare nyfikna då. Det går inte att skrämma dem att flyga iväg, de bara springer undan, håller sig helst på marken. Klara associationer till Hitchcocks film Fåglarna… Min åsikt om dessa varelser kan sammanfattas kort och kärnfullt: Fytefasen sicka otäckingar!
I can’t even remember what it was I came here to get away from…
Bob Dylan in "It’s Not Dark Yet" (but it’s getting there)
 |
| The Eagle has landed. Suzan Pole-Evans har fått paket. |
 |
| Två av mina fyra meal packs |
 |
| Här bodde jag. Hade hela huset för mig själv. |
 |
| Köket |
 |
| Toalett och vaskerum |
 |
| Mitt sovrum |
 |
| Matsalen |
 |
| Mr David Pole-Evans (urfalkländare; aldrig varit i England) försöker reparera den radiostyrda, satellitberoende teven (reparationen misslyckades). Visst är han ovanligt lik en tjock, spolformad säl i sin overall? |
 |
| Och ena sjurackarns polisonger hade han också... |
 |
| Och här är frugan hanses, Mrs Suzan Pole-Evans, born in Scotland. |
 |
| The Settlement, Saunders Island (to be continued; se below) |
 |
| The Shop |
 |
| Tre vackra hästar söker lä bakom mindre vacker container. |
 |
| Striated Caracara, Hitchcock-skådespelaraspirant |
 |
| Vad glor du på!? sa jag. Det är ohyfsat att stirra så där! Fick inget svar... |
 |
| Solen går ner i väster på södra halvklotet också. Men den rör sig motsols, från höger till vänster, om man blickar åt norr. Norrsidan är solsidan. |
Alltså... dina pingvinbilder är så ljuvliga, men det här! Fascinerande. /Karin
SvaraRadera